Usch, förstår mig inte på Norrköping. Ogillart verkligen och finns fan i mig ingeting. Människor som ständigt snackar skit, som ständigt klagar, som ständigt söker problem och som ständigt förstör. Människor som inte tål annolunda och som ständigt dömmer. Man tröttnar på att se på och höra på allt skit folk slänger på varandra. Just nu vill jag bara bort här ifrån och börja om på nytt. Saknar på det sättet Vingåker så jävla hårt. Människorna där och att bara kunna vara sig själv utan att folk brydde sig. Folk kollar inte utsidan där folk kollar insidan. Man bemötts så jävla välkomnande och är det något så finns det alltid snälla människor till hands. Saknar det för det är nått som knappt finns i Norrköping.  

Någ om det, finns vissa människor som ändå är betydelsefulla här! 

En irritation som bara växer och växer för var dag som går. Snälla låt det inte komma ut, det kommer gå så otroligt fel. Men ändå vill jag känna mig fri. Jag vill inte känna som jag gör och fuck this shit. 

jag mår bra. 

Praktiken var bra, sång lektionen vart inställd och tydligen slutar dom jag har så kommer inte ha sånglektion framöver om vi inte hittar nått annat, sen käka vi på resturang och det var helt okej. Är inte på humör så bloggar inte mer ikväll. Hejs

 

Kan man få lätta på sin smärta utan att människor ska behöva bry sig. 

Kan man få en nyckel till befrielsen. 

Ska man kämpa tills man stupar och längre inte andas. 

Vem vet? 

Kaos i mitt huvud just nu. Jag vill så mycket men vad fan gör jag åt saken. Känns ändå som att allting är bort blåst och förbi. Jag är så jävla vilse i mina intrasslade tankar.... 

Lika bra att börja fokusera på allt som är viktigt och prioritera saker och ting. Det kommer vara jobbigt men jag kommer vinna på det. Orkar inte längre lägga ner ondödig energi på människor som får mig att känna mig dåligt eller oduglig på nått sätt. Att försöka vara en person jag verkligen inte är, att sitta och förvänta sig en massa som sedan blir till besvikelser. Jag försöker ta en dag i taget i hopp om att det blir bättre men det är svårt att inte tänka sig in i framtiden, hur jag tror att mitt liv kommer se ut i framtiden eller hur jag kommer misslyckas.  

Varför ska jag ens tro att jag ska misslyckas? Varför söker jag alltid bekräftelse? Varför tvekar jag alltid?  

Hur det än är eller hur jag än tänker så måste det ske en förändring. Det sker inte på ett ögonblick, det handlar om vad jag vill och kommer göra för att återgärda ett och annat. Tänker inte förändra mig för någon annan, utan för min egen skull. Jag är den jag är, jag tänker inte acceptera att folk bedömer mig utifrån vad jag gör eller hur jag är på nått sätt, vi alla har vår egen bakgrund vissa bra och vissa dåligt och oavsett saken så blir det inte bättre av att folk ska bedömma ett och annat. Visserligen förlorar väll en och annan påt men varför ska jag bry mig? Jag lever mitt liv, att jag ens står här idag kan jag knappt förstå själv, men det är för att oavsett vad så finns det alltid en liten livsglöd nånstans innuti än och det gäller att ta fram den samt att har man rätt personer omkring sig och man vill själv så finns det alltid tillräckligt mycket hjälp för att ta sig igenom och bearbeta. 

Jag vill, jag ska, jag kan, jag vill, jag ska, jag kan, jag vill, jag ska, jag kan!!!!

Emma Dahlstedt.
Hon är den som alltid har stått kvar vid min sida. Hon är den enda som verkligen känner min familj och som alltid får mig skratta. Utan henne vet jag inte vad jag skulle göra. Hon är verkligen som en syster för mig, och jag vore ingeting utan henne. Tack för att du finns. ♥ 

Jag vet att det finns så många där ute som av helt olika anledningar inte tycker om skolan.  

Skolan är ett ställe där man bygger upp för sin framtid, ett ställe där man tillsammans med sina vänner pluggar och ett ställe där man större delen av sin dag tillbringar sin tid. 

Jag har inga större problem kunskapsmässigt & jag har inte direkt haft problem med vänner. 

Däremot har jag haft problem med respekt mot lärare/vuxna, sen att koncentrera mig i vissa lägen. 

Enligt mig så blundar oftast skolor för att ge än en chans. Dom bedömer än direkt och ger inga nya chanser. Har man en gång varit stökig, bråkig osv, ja då är man föralltid det. 

Jag har blivit bemöten så iallafall. Dessutom vill dom inte ge än den hjälp man igentligen behöver för att det kostar pengar, men det roliga är ju att dom har pengarna. 

Om vi går tillbaks till låg & mellanstadiet, ja då hade jag jätte stora problem med mitt betéende. Jag bråkade och var allmänt stökig. Skolan ansåg att JAG var ett problem. Helt ärligt, jag tror inte ett barn betéer sig illa bara sådär, eller nej, dom gör inte det. Eller kanske om dom har någon diagnos av nått slag men inte annars.  

Ett barn kan inte heller öppna käften och tro att dom ska bli hörda, för det är inte direkt så. Det funkar inte liksom.  

Inte om man är ett barn som jag varit. Liten, jävligt rädd, ledsen, besviken, arg osv...  

Det var väll där allt med soc satte igång också. 

Tillbaks till skolan. Jag har alltid haft oerhört svårt att lita på vuxna, tack vare mina föräldrar och människor jag mött innom skolans väg och andra håll.  

Jag har alltid varit den som fått tagit skit för saker som jag en del gånger faktiskt inte ens varit inblandad i. 

Men det är det jag menar, i skolan blir man dömd av lärarna på en gång och dom kastar skit utan att ta reda på hela sanningen. 

Iallafall när jag börja 7an, så gick det rätt okej i början. Men pga olika anledningar hemma så orkade jag inte med skolan. Jag sattsade allting på fotbollen istället. Hultaskolan som jag då började i sket i stort sätt i mig. Dom lät mig skolka i 1,5 & då hade jag också sen gått om 7an. & i sverige har vi ju såkallad skolplikt, skiter fullständigt i det igentligen men för att vända skolan emot något så har jag ju det att skylla på. 

Sen nu har jag även missat sammanlagt 1 år pga 2 flyttar. Ett när jag flytta från norrköping till vingåker. Då började jag på vårterminen för att dom inte hade fixat fram en skolan, sen nu när jag flyttade från vingåker till vikbolandet så tog det ett jävla tag att få en skola så jag börjat nu på vårteminen igen. 

Så sammanlagt 2,5 år missad skola i högstadiet. 

Om vi går tillbaks lite.. När jag flyttade till vingåker så kom jag in jävligt bra bland vänner och sådär, till en början så vare inte helt okej med lärarna så hade en del konflikter men det var ingen som bedömnde mig för det.  

Dom lärarna där gav mig iallafall nya chanser om och om igen.  

Sen började jag på resursen där även 2 andra tjejer från min klass gick i, och det var väll där jag äntligen börja känna förtroende för dom som jobbade där uppe samt att det var 100 gånger bättre än att gå som i en vanlig klass.  

Nu när jag bytt där ifrån så känns det åt helvete med allting i stort sätt. För jag hade jobbat igen hela 7an på en termin och nu måste jag göra det med 8an.  

jag går 1,5h i skolan 4 ggr i veckan sen jobbar lite hemma. Men det är ju ingeting.  

Mina mål för 8an i vingåker var i dom flesta ämnen VG sen övrigt G.  

Men det är helt förlorat nu. 

Jag vet att jag har goda förutsättnignar för att lyckas klara dom målen i 9an. Men just nu går jag i en skola där jag verkligen inte vill gå, för vill gå i en skola inne i stan. Så det kommer troligtvis bli så att jag byter. 

Jag vet vad jag vill, jag vet vad jag kan och jag vet att jag kan lyckas. 

Men jag har inte längre någon ork till att bry mig om skolan längre. 

Samtidigt så kan jag inte svika mig själv och skita i allt, för då har jag ju ingen framtid. 

Men skolan är ett av mina största hinder i livet bara för att jag helatiden mött motgångar. 

Samtidigt som jag vill bevisa att jag kan, så vill jag lika mycket ge upp. 

Blev en kort samanfattning av allting.